Ibland kan man tro att livet är en tävling. Uttrycket betyder väl något i stil med att det är viktigt att tävla om vem som har mest pengar på kontot innan man avlider. Ibland undrar jag om det faktiskt inte är så - för det verkar vara oerhört många individer som mäter sina livs framgångar i pengar.
Jag har en barndomskompis vars familj är relativt rika och har ett par miljoner på kontot. Man skulle kunna tro att de har haft det ganska lätt när de växte upp. Trots allt fanns alla möjligheter att i.a.f ekonomiskt göra det enkelt för sig i livet.
Men så fungerar inte verkligheten. Istället fungerar deras familj nästan tvärt emot. Varje krona de spenderar svider och ibland har jag nog nästan sett en liten tår i ögonen när de tvingas tanka bilen eller köpa mat. Eller för den delen spendera pengar överhuvudtaget. Gladast är min kompis föräldrar när pengarna lägger sig på hög och växer!
Till saken hör att hans föräldrar är 80+ och har absolut ingen nytta av pengar längre. De har sparat bort sitt liv om man omvandlar det i ekonomiska termer. Min kompis har det betydligt tuffare av privata skäl och även om han fick låna pengar så var det under mycket tuffa krav, för det fanns inte ens på tapeten att hans föräldrars förmögenhet skulle minska i värde i slutet av deras liv!
Jag har själv släkt som betett sig ungefär likvärdigt. Själv har jag faktiskt aldrig ärvt några pengar, däremot har jag fått hjälp med körkort och kunnat låna pengar på ganska kort varsel. Så jag har ändå haft det väldigt bra! MEN jag har sett hur mina mor och far-föräldrar har sparat hela sitt liv och när de dör var de visserligen rikast i graven....men mina föräldrar har istället mer eller mindre slösat bort pengarna på ganska normala saker.
Kvar idag finns inte en krona av deras arv. Jag vet att vissa föräldrar tänker så, det gör min mamma också. Spara så att när de dör så kommer barnen att få det bra. Det är i grund och botten en sund tanke men jag undrar varför de egentligen tänker så?
För min egna del, som ni kan se på mina månadsrapporter, så behöver jag definitivt ingen ekonomisk hjälp. Jag är ganska överbetald. Men ändå vill min mamma inte spendera några pengar för att det påverkar "arvet".
Jag försöker få henne att inse att det är lika bra hon spenderar sina egna pengar så länge hon mår bra - men det är nästan omöjligt. Hon är en sann kapitalist och tar varje chans hon får att jobba över så att hon kan få ännu mer pengar. Hennes tanke är god, hon tänker ju på oss. Men samtidigt önskar jag att hon också tänker på sig själv och gör saker för sig själv med sina egna pengar.
Min situation är lite speciell då jag tjänar oerhört mycket mer pengar än de flesta andra. Men jag kan ändå inte se något annat scenario än att när hon - senare i livet - går bort så kommer mina syskon att ha nytta av pengarna och jag kommer inte ha någon nytta av det.
Min bror och min syster är långt ifrån ekonomiska så vad pengarna kommer gå till där är jag inte så säker på. Möjligtvis kommer min syster att betala av en lägenhet och möjligen kommer min bror att få chansen att köpa en egen bostad. Om det sker så tror jag nog att min mamma blir stolt och tycker att hennes uppoffringar var värt det!
Tyvärr tror jag att min mamma istället kommer att finansiera min systers och min brors dåliga ekonomiska konsumtionsvanor. Det ligger nog i släkten då min pappa har brännt en bra bit över 500,000:- och äger absolut ingenting för de pengarna idag. Han löste inte ens sitt billån på ca 60,000:- för pengarna.
Nu har jag inte barn så jag kan inte vara objektiv i min bedömning. Men kanske kan DU läsare som börjar närma dig pensionen och har barn förklara för mig varför du inte skall njuta av sista tiden i livet om du har råd? Är det verkligen så viktigt att vara rikast i graven?
Tjena frihetviautdelning.
SvaraRaderaIntressant och angeläget. Sparar själv rätt hårt och har inga planer att börja konsumera för egen del. Visst man har ju sina hobbies och idrotter som kostar. Jag tänker lite grann som din mor, att barnen får ta över pengamaskinen den dag man går i graven. Tanken är att de inte ska behöva fara illa i samhället om det blir en trög start på arbetslivet t.ex. Där är frågan om man gör dem en björntjänst så jag har beslutat att de får ärva min pengamaskin efter uppvisad ekonomisk mognad.
mvh
myntaren
Hej Myntaren och tack för kommentar!
SvaraRaderaJag förstår helt och hållet ditt tankesätt. Man vill ju förhoppningsvis sina barn det absolut bästa. Det är en svår fråga och i grund och botten är det väl definitivt inte fel så länge man också spenderar pengar på sig själv längs resans gång.
Beträffande björntjänster så har jag bara upplevelsen att mina föräldrar lät både min bror och min syster stanna kvar hemma väldigt länge och betalde i princip för allt. Mamma hjälpte min syster med både bil och andra utgifter till bil. Min bror betalde nog inte hyra innan han var 27 eller så.
Det tog m.a.o både min syster och min bror väääääldigt lång tid innan de upptäckte att saker kostar pengar. Min syster fick en chock när hon äntligen betalde sin egna bil själv. Min bror fick en chock första gången mina föräldrar på allvar krävde att han betalde 3000:- i hyra inkl mat. Då var han 25 och trodde livet skulle gå under!
Jag sa hela tiden till min mamma att hon gjorde dem en björntjänst som inte hjälpte dem att bli vuxna. Hon har senare i livet erkännt att det var ett misstag och att hon inte skulle göra samma sak idag.
Det är alltid svårt men man måste på något sätt lära sig om livets hårda skola att saker kostar pengar och att det inte finns oändligt med pengar! Nyckeln till framgång ligger nog i att man förstår samband mellan prestation och inkomst.