Kinnevik - hur tänker jag?

Jag har reflekterat en del över mitt innehav i Kinnevik och hur deras senaste utspel påverkar framtida utdelningar. I det stora hela så kommer det påverka min portfölj negativt räknat i antalet utdelningar. Det tar emot att äga ett bolag som är dåliga på att kommunicera och dessutom, på kort varsel, ändrar hela sin kommunikation till sina ägare.

Vad händer egentligen i Kinnevik?

Det här är inte lätt att svara på. Har man läst nyheterna senaste året så vet man att Kinnevik har tappat en betydelsefull person i ledningen, nämligen Christina Stenbeck. Där någonstans, tror i.a.f jag, började "nya kinnevik" ta fart.

Sedan dess har man långsamt ändrat sin strategi. Någonting hände i.a.f i Kinnevik efter att nyheten om Stenbecks avhopp fått fäste. Sakta men säkert verkar det som att strategin har gått från att ha en ryggrad av stabila bolag som genererar kassaflöden kombinerat med att bygga upp nya varumärken som man sedan kan sälja av (Zalando t.ex).

Backar man tiden ännu längre så har kinnevik varit med och grundat några, för Sverige iaf, välkända bolag som t.ex Viasat och Tele2. Man var även med och delvis bröt det svenska Telemonopolet genom att finurligt "koppla samtal manuellt". Man var även med och utmanade SVT och övrigt genom att sända TV från england via satellit som även hade räckvidd till Sverige.

Kinnevik har m.a.o en god historik av att "utmana" marknaden och har faktiskt lyckats väldig bra med att göra business på just det. Spolar vi istället fram tiden så har mycket av detta försvunnit och man har satsat på att försöka hitta tillväxtbolag att vidareutveckla. Man har dock alltid haft en stabil ryggrad att stå på.

Ryggraden har bestått av Tele2 och Millicom. Operatörer har i alla år varit kända för att vara "stabila men tråkiga" därför att kunder prenumererar på tjänster som genererar ett kassaflöde varje månad, år in och år ut.

En del av kassan som Tele2 och Millicom har genererat har aktieägarna av Kinnevik fått tillbaka i form av utdelningar. Denna policyn har nu i praktiken slopats helt. Man kan överhuvudtaget inte räkna med att få utdelningar ifrån Kinnevik framöver. I alla fall inte i form av aktieutdelningar i kronor och ören.

Ungefär samtidigt meddelade Kinnevik att man delar ut Millicom till sina aktieägare (efter att man inte lyckats sälja bolaget tidigare i år). I praktiken innebär det att endast Tele2 kommer stå kvar och generera stora kassaflöden till Kinnevik.

Jag tror dock att vi kommer att få se fler liknande utdelningar som Millicom framöver.

Varför skall man behålla Kinnevik?

Som jag var inne på ovan så har Kinnevik en god historik av att "utmana marknaden" och hitta på kreativa lösningar som genererar pengar...främst på marknader där det idag är monopol. Tror man att nuvarande ledning klarar av att göra samma sak så kommer Kinnevik vara ett utmärkt bolag att ha framöver i sin portfölj.

Tror man dessutom på att det är mer lönsamt att satsa på tillväxtmarknader och att bygga upp ett värde i ett bolag - då är Kinnevik rätt innehav. Man skall dock heller inte glömma att Christina Stenbeck, mer eller mindre, har lämnat en viktig post.

Varför skall man sälja Kinnevik?

Min personliga åsikt är att jag tror att man gör ett enormt misstag när man gör sig av med en så fet kassako som Millicom. Vad är nästa steg - att sälja av Tele2 också?

De har ändrat sin utdelningspolicy med kort varsel och de har i praktiken 0:- i kontant utdelning framöver. Om man kan lita på ledningen denna gången så kommer det heller inte att ändras.

Christina Stenbeck har dessutom lämnat styrelsen. Hon har dock ett fortsatt stort intresse genom att äga aktier via sitt holding-bolag.

Vi är onekligen påväg in i en Recession och att då satsa på tillväxtbolag är en mycket riskabel satsning enligt mig. Om man tror att tillväxbolag är riskabelt i en recession är Kinnevik inget bra innehav.

Andra risker som kanske inte är lika välkända?

Ni som läser min blogg vet att jag jobbar inom branschen som konsult. Ett av Kinneviks bolag (Tele2) har gjort enorma investeringar i form av två GALET stora köp (svenska mått mätt) nyligen.

Tele2 har köpt både TDC Sverige samt ComHem.

D.v.s Kinneviks enda kassako just nu befinner sig i enorm omställningsfas. Det är inte helt olikt det som Cygate och TeliaSonera gjorde för många år sedan. Det går inte sticka under stolen med att sådana ENORMA förvärv kostar pengar.

Risken, så som jag ser det, är tyvärr att Tele2 är ett teknikdrivet bolag och sådana här stora integreringar blir sällan lyckade. Man skall lyckas med konsten att konsolidera en "Mobile Service Provider" med ett rent Business-to-Business bolag (TDC) samt integrera ett Telefoni och TV-bolag (ComHem) i verksamheten.

Inom branschen kallas detta för "FMC" eller - Fixed Mobile Converged. På svenska betyder det att man kan komsumera sina tjänster överallt oberoende på om du har en fast eller trådlös anslutning till din operatör. 

Jag kan säga till er direkt - att det finns inga synergier överhuvudtaget mellan "business" och "consumer" (företag och privatkunder). Även om det har kommunicerats officiellt så är det inte så branschen fungerar. Företag är villiga att betala enorma summor för tjänster som privatpersoner aldrig skulle vilja betala för.

Det jag försöker säga är att Tele2 + ComHem har startka gemensamma likheter i sin kärnverksamhet. Man levererar tjänster till privatpersoner, dessutom med hög lönsamhet. Tele2+TDC är däremot två helt olika bolag. De matchar varken kulturellt eller tjänstemässigt. Både ComHem och Tele2 har höga marginaler - man säljer billiga tjänster dyrt till privatpersoner med låga krav på kvalitet.

TDC är mer eller mindre raka motsatsen. Där säljer man dyra lösningar av hög kvalitet till företag och det kommer med en låg lönsamhet.  För att sätta det i perspektiv så har man runt 25% marginal på privatsidan och i bästa fall 5% på företagssidan.

Till saken hör också att man avsatte Tele2s VD Alison Kirkby och ersätte med ComHems VD Anders Nilsson. Risken är m.a.o överhängande att man försöker göra en operatör av TDC. Inom branschen är TDC mest kända som en Integratör - vilket innebär att man jobbar med avancerade former av infrastuktur över ett brett spektrum av teknologier.

Det ser verkligen ut som en utmaning. Den stora risken är, enligt mig, att man driver bort tekniskt kunniga specialister för att man inte har förstått vad man har köpt. TeliaSonera gjorde exakt detta med Cygate för ett par år sedan. Det tog Cygate  ca 7-10 år att komma tillbaks från det snedsteget.

Vad tänker jag göra med mina Kinnevik?

Jag tror att det var relativt tydligt efter mina reflektioner ovan. Jag tänker behålla mina Kinnevik för att inkassera den sista utdelningen nu i November. Jag vill dessutom ha mina Millicom-aktier.

Sedan kommer jag att sälja av mina Kinnevik-aktier. Det kommer säkerligen att gå bra för Kinnevik framöver men dem platsar inte in i en utdelningsportfölj och jag kan verkligen inte se hur Tele2 ensamma skall stötta ett investmentbolags investeringar.

Förr eller senare kommer en sådan strategi att trilla ner på dotterbolaget (Tele2) och jag är inte villig att ta den risken. Däremot gillar jag Tele2 starkt som bolag och de får gärna fortsätta dela ut pengar till mig framöver, dem kommer troligtvis att generera ett fint kassaflöde när Kinnevik sätter press på dem.

I framtiden kanske jag kommer plocka upp Kinnevik igen, till skillnad från många andra äger jag en del Tech-bolag och satsar på bl.a Cisco, Intel, IBM, Apple. Kinnevik var tidigare ett bra komplement till den sektorn.

Vad tror ni om Kinneviks framtid? Rätt eller Fel?

Ät aldrig ute - spara pengar!

Ni har säkert hört att man skall ta med sig matlåta till jobbet för att spara pengar. Anledningen sägs vara att man spara pengar på att aldrig äta lunch ute. Det är också en allmän uppfattning att man sparar mängder med pengar om man undviker att äta ute i någon form.

Det här inlägget handlar om mina reflektioner kring att äta ute - i någon form.

Ät aldrig ute - Då skall man inte jobba som konsult

Återigen ett ganska intressant spartips som många säkerligen sparar tusenlappar per år på. För mig som senior-konsult går det inte att undvika att äta ute i princip varje dag. Det kan vara interna möten eller möten med kunder. Vid nästan samtliga tillfällen så görs affärer upp över en lunch eller en bit mat. De flesta strategiska beslut och problem diskuteras också över en bit mat.

Det går m.a.o inte att skippa den sociala biten i min roll. Det behöver inte vara extremt dyrt att äta ute, men en s.k "affärslunch" är nästan ett krav att vara med på varje vecka.

Jag skall vara ärlig och säga att jobbet betalar en del av den kostnaden - men inte allt. Inom branschen förväntas man deltaga på diverse "happenings" så som event och möten. Det ingår i rollen att "nätverka" med allt vad det innebär. Min arbetsivare är inte dummare än att den förstår att om vi inte är representerade på dessa event så får vi heller inga affärer.

Jag skulle tippa på att min privata kostnad för dessa middagar (middagar är betydligt dyrare än luncher!) är någonstans runt 1000-1500:-/mån och det ingår i både tjänsten och lönen. Mycket av detta subventioneras med ett s.k "rikskort" där jag har en väldigt bra förmån. Så trots att det är en "privat" kostnad så är det löst som så att jag får en väldigt stor summa avsatt till "rikskortet" varje månad. Det är en förmån jag har förhandlat mig till och det är inte särskilt mycket pengar som belastar min privatekonomi p.g.a det.

Mitt "rikskort" täcker hela kostnaden för detta men det görs ett bruttolöneavdrag på ca 1500:-/mån. Min förmånsbeskattning ligger på ytterligare 1500:-, en helt OK deal enligt mig. Jag får äta för ca 3000:-/mån och det kostar mig endast 1500:- BRUTTO. Skatten på det tillkommer såklart men det är minimalt i sammanhanget.

Hur resonerar jag kring att äta ute privat då?

Här tänker jag annorlunda mot många andra. Jag gillar mat. Jag gillar dessutom att betala för bra mat. Det gäller råvaror jag köper själv och även såklart restauranger som kan tillaga god mat. Jag unnar mig den lyxen i min vardag och jag känner att det köper mig mycket glädje och goda upplevelser!

Personligen tänker jag inte särskilt mycket på vad det kostar utan jag försöker äta 1-2 dyrare middagar i månaden med nära och kära. De uppskattar det precis lika mycket som jag gör. Senast jag räknade på det så äter jag mat ute för närmare 2000:-/mån privat. Som det går att läsa under "min ekonomi" så betalar jag oftast för två personer.

Det är inget jag direkt tänker på och med nuvarande jobb och ekonomiska situation - så har jag inga ambitioner på att ändra på det eller skära ner på den. Det är en lyx jag unnar mig som gör att jag mår bra.

Jag kan ärligt talat säga att jag inte hade mått ett dugg bättre av att investera ytterligare 2000:-/mån i portföljen om det skulle innebära att jag skulle behöva skära ner på andra saker som gör att jag mår bra.

Lycka och glädje för mig är inte hur mycket pengar jag har över när månaden är slut!

Nytt mål uppnått: 450,000:- portföljvärde

Efter en längre tid med stora svängningar på börsen i båda riktningar så kan skvallerblaskan äntligen rapportera att portföljen studsat över nästa mål. Portföljen var för en kort stund sedan över 450,000:- i värde!

Den backade sedan snabbt tillbaka. Det har gått ganska lång tid sedan jag senast köpte in något till portföljen. Närmare bestämt nästan 2 månader sedan sist. Jag koncentrerar mig för nävarande på att få ner belåningen och just nu inte största fokus på tillväxt.

Så det är positivt att belåningen minskar samtidigt som portföljen ökar i värde! Det kommer en intressant period framöver med många kvartalsrapporter och då får jag antingen vatten på min kvarn....eller bita i det sura äpplet att jag missat många % uppgång.

Men fram till dess så tar jag i.a.f med mig att avkastningen första året i portföljen kommer landa någonstans runt 65000:-. DET är trots allt 20% och ett resultat jag är väldigt nöjd med!

Mindre boende - Eller leva i lyx?

Jag tycker alltid det är intressant att diskutera och senaste inläggen har definitivt bidragit till intressanta diskusisoner. De har varit lite politiskt laddade så det är dags att reflektera över ett annat spartips från listan som inte är lika politiskt. Det här inlägget handlar om hur min bostad påverkar min ekonomi och hur jag reflekterar över mina val.

Skaffa ett mindre boende - ett mycket bra spartips....men inget för mig längre.

Man brukar säga att en genomsnittsfamilj lägger någonstans mellan 30-50% av sin lön till sitt boende. Till det brukar man räkna de fasta kostnaderna. Därför är det inget snack om saken att det finns tusenlappar att spara på ett mindre boende. Lite beroende på vart man bor i landet så kostar boendet ganska mycket pengar per kvm.

Det bästa är att det spelar faktiskt ingen roll om du äger din bostad eller hyr din bostad. Effekten av att öka eller minska sin bostad är lika stor. Av någon anledning så verkar det tyvärr vara som så att många låginkomsttagare (20000-24000/mån?) inte äger sitt boende själv....utan de hyr från någon förvaltare. Alla jag känner som förespråkare hyresmarknaden lever i någon form av utopi att det är "farligt att äga eller investera". Man är rädd för riskerna helt enkelt. Trots att jag då påpekar att man då betalar en saftig premie för att undvika dem - som bara blir större och större för varje år (ackumulerat) - så bor de kvar.

Annat brukar det vara med personer som tar tag i sin ekonomi, de äger ofta sitt boende oavsett om det är villa eller lägenhet. Men det som är likvärdigt mellan de två lägrena är att boendekostnaden fortfarande är en mycket hög avgift i förhållande till inkomsterna.

Exempelvis så bor jag i en lägenhet på 96kvm (vilket är ganska stort jämfört med vad jag bott tidigare). En prislapp på en bit över 2,000,000:- ger en kostnad på nästan 22000:-/kvm. Antingen sparar man ihop till det eller så gör man som majoriteten av svenska folket (mig inklusive)...man lånar upp det. Efter att kontantinsatsen då är avdragen så ger det ett lån på ca 1,700,000:-. På lånet skall man både betala ränta och ammortera och utöver det måste man såklart betala en underlig form av "hyra" till sin bostadsrättsförening eftersom man i Sverige inte kan äga sin lägenhet på riktigt i en BRF.

Summerar jag ihop vad det kostar mig så ligger det i runda slängar på 14000:-/mån...eller ca 146:-/kvm i mån. Jag har personligen valt att lägga min totalkostnad på ungefär samma kostnad som det skulle kosta att hyra en lägenhet i motsvarande storlek. Där jag bor så är det betydligt dyrare att hyra 3:or och 4:or per kvm än det är med 2:or. 1:or är alltid dyra p.g.a studenter 3000:-/mån på 10-20kvm inte ovanligt.

Min poäng här är egentligen bara att jag också lägger en ganska stor del av min nettolön på min bostad. Räknar jag in försäkring, el, internet och övrigt så smiter det upp till 17000:-/mån. Då är jag uppe och nosar på 50%-strecket i fasta kostnader. D.v.s inom snittet på riksnivå.

För att sätta det i perspektiv så har jag bott i en större 2:a, givetvis BRF, större delen av mitt liv och det har fungerat alldeles utmärkt. Skulle jag köpa motsvarande idag skulle det gå lös på ca 1,100,000:- för drygt 55kvm. En snabb uppskattning är att jag utan tvekan skulle kunnat halvera mina boendekostnader genom att flytta till något mindre.

Utan att räkna på det i detalj så upskattar jag att jag skulle sparat någonstans mellan 6000-10000:-/mån på att bo mindre.

Hur tänker jag där egentligen? 6000-10000 är extremt mycket extra att spara!

Jag känner som sagt var att jag inte vill gå tillbaks till något mindre utan att "livet" skall gå i rätt riktning. Tittar jag därför 30 år in i framtiden så bör min nettoförmögenhet (när jag säljer av allt jag äger) öka för varje år som går. Den här lägenheten köpte jag mest som en investering på lång sikt då det är i en bra förening med låga avgifter samt att det nästan finns en total avsaknad på större lägenheter i orten där jag bor. Det är m.a.o en framtidsinvestering.

Det var ett ekonomiskt beslut som förhoppningsvis kommer att påverka min ekonomi positivt långt in i framtiden. Jag är helt övertygad om att på en 10-års period så är det en bra investering. Just nu påverkar det dock mina driftskostnader negativt med ca 6000-10000:-/mån mot vad jag hade kunnat ha.

Frågan som är aktuell är därför helt klart: Kommer min investering i mitt boende på 6000-10000:-/mån avkasta bättre än börsen? Jag kommer inte att besvara mina tankar kring det då jag ser på saken annorlunda.

Till saken hör också att min tidigare bostad jag sålde också var stor och DÄR hade jag gärna velat bo kvar rent livsmässigt men tyvärr kan man inte bo med idioter i en BRF så det var bara att sälja och flytta. En BRF är en enorm risk för din privatekonomi och det måste man ta med i beräkningen att du får betala för andras slöserier på vatten/värme/sopor m.m.

Min rekommendation till er som möjligtvis äger en BRF är att se HELA ammorteringen som ett sparande till dig själv. Så se till att ammortera så mycket som möjligt så minimerar man dessutom risken att du står med en lägenhet som är värd mindre än ditt lån. Men mer troligt är ju att du får en bra netto-peng över när du sålt din lägenhet i framtiden.

Själv ammorterar jag 60,000:-/år och det ser jag som ett rent sparande. Det drar ner min nettoskuldkvot varje månad och det minskar min belåningsgrad varje månad. Räntan har den ingen som helst effekt på förutom några få kronor varje mån.

Jag ser dessutom ett stort ammorterande som någon form av marknadsgardering också. Men summerar jag ihop allt detta sår är det fortfarande billigare att äga en BRF än att hyra en likvärdig lägenhet. Så jag tycker verkligen att alla låginkomsttagare borde tänka om, ni kommer i hela ert vuxna liv bara betala till någon annan och 45 år senare kommer ni undra vad som hände?

Själv väljer jag därför att äga en betydligt större lägenhet än vad jag hade behövt. Det kostar mig en bra slant extra varje månad men jag tror definitivt att det är en bra investering på en 10+-års period. 

• Om 10 år kommer jag att ha ammorterat ner till 50% av ursprungslånet (1,700,000:-) och min portfölj kommer förhoppningsvis att täcka resterande 50% (om jag vill). Det är ändå en ganska så kort tidsperiod i sammanhanget. 
• Skulle jag då välja att sälja så är jag övertygad om att jag kommer få minst vad jag gav för min lägenhet och då kan jag få loss ytterligare 1,000,000:- (om jag behöver).

Jag har som sagt var alltid ammorterat ganska mycket på mina lån och det har jag egentligen inte haft någon nytta av förutom att bostadsmarknaden har gått väldigt bra de senaste 10 åren. Därför ser jag det mest som ett sparande vilket har gjort att de senaste 14 åren har jag kunnat gå från att bo på 50-60kvm till 96kvm och behålla samma belåningsgrad.

Utan tvekan hade jag inte kunnat leva "lyxigt i en stor lägenhet" idag om jag inte valt att ammortera större summor på mina tidigare lån. I mitt fall, när bostadsmarknaden går uppåt, så har varje ammorterad krona blivit ett netto-sparande vid ett bostadsbyte. Rent ekonomiskt är det ett ganska uruselt sparande med 0% avkastning. Men du får i.a.f tillbaka hela ditt sparande i kronor och ören! Rent ekonomiskt så hade det förmodligen varit bättre att ammortera mindre och investera i aktier, men då får du också tänka på risken att bostadsmarknaden går ner och du står det me den överbelånad bostad till slut.

Hur har min bostadskarriär sett ut då?

En ganska kort historik egentligen. 

• Men jag köpte min första bostadsrätt för 200,000:- som jag sedan sålde för exakt 1,000,000:-. 
• Därefter köpte jag en för 1,330,000:- som jag sedan sålde för 1,800,000:-. 
• Därefter köpte jag den lägenheten jag äger nu för 2,000,000:-. 

Den som kan matte inser att jag har gjort drygt 1,200,000:- i vinst på försäljningar. Staten tar extremt mycket av den här pengen (varför kan man ju undra eftersom de inte gör ett förbannat skit) och ca 200,000:- delades med min tidigare sambo. Så någonstans runt 650,000:- har jag fått behålla.

Men tro mig att 650,000:- inte är särskilt mycket pengar i dagens samhälle när ett normalt boende kostar en bra bit över 1,000,000:-.  Det råder dock ingen tvekan om saken att det har hjälpt mig i många situationer i livet att ha den tryggheten i ryggen.

Jag vet många kollegor som "tjänat" miljoner på bostadsmarknaden senaste 10 åren, men dem har dock inte använt det till att hålla sin belåningsgrad nere. Tvärtom har de också satsat på större och större boenden men med en hög belåningsgrad istället. Många använder sin lägenhet/villa till att låna upp på vid större renoveringar och sedan konsumera pengarna. Ammortera i 2-3 år och sedan göra om samma sak.

För er i samma situation så blir jag faktiskt lite orolig för er. Ni tar en oerhört stor risk att ligga så högt belånade. Nu tror jag i och för sig inte att vi hamnar i en situation med 4% räntor på väldigt lång tid...men det hade varit intressant att se hur ni hade hanterat endast dubbelt-upp mot nu. Jag tror som sagt var inte att ni ens har en chans - att under hela ert liv - bli skuldfria.

Ingen som arbetar betalar av ett lån på 4,000,000:- under sitt arbetsliv (35år). Det skulle i.s.f motsvara ammorteringar i 10,000:-klassen/mån och det känner jag ingen som gör. När räntan väl vänder så kommer det förmodligen inte finnas köpare i den prisklassen som ni begär för att bli skuldfria. Risken är ändå ganska stor att det blir ett liknande scenario som i USA.

Ni kanske inte behöver sälja, för vi är ändå relativt skyddade i Sverige, men om ni behöver sälja av olika anledningar så är risken ändå överhängande att det finns få köpare med god kreditvärdighet.

Så för att avsluta detta inlägget....jag väjer att bo lite större, lite lyxigare, lite friare och gör bedömningen att på längre tid är det värt kostnaden.

Äg helst ingen bil

Jag fortsätter min resa genom de generella spartipsen och hur de påverkar min ekonomi baserat på mina val. Precis som väntat så rörde mitt förra inlägg om i grytan (ang cykel vs bil) och jag fortsätter i samma spår. Detta inlägget handlar kort om att inte ens äga en bil överhuvudtaget. Inte helt oväntat så äger jag en bil och tänker inte ens tanken på att göra mig av med den.

Äg helst ingen bil - förlita sig på kollektivtrafiken? Nej tack!

Det råder ingen som helst tvekan om saken att en bil kostar pengar. Pengar som jag hade kunnat spara eller spendera på något annat. Jag tycker dock personligen att många överdriver kostnaderna för en bil. Fördelarna överväger alla dagar i veckan kostnaden för bilen. Just kostnaden för bilen kan man påverka mycket själv och det finns mer eller mindre ekonomiska bilar.

Min nuvarande bil är ca 6 år gammal och den köpte jag nytillverkad kontant. Den låg då i 200,000:- segmentet och senaste värderingen låg på 90,000:- för ca 3 månader sedan. Det ger en värdeminksning på ca 1500:-/mån, nuvarande försäkringskostnad på 500:- och ytterligare drygt 500:- i bensin (0,45L/mil blandad). Den har alltså kostat mig ca 2000-2500:-/mån hittills men vi kan skruva upp det till 3000:- för sakens skull då många räknar med 3000-6000:- för en bil/mån.

Ni som läst några av mina tidigare inlägg vet att jag värdesätter tid framför något annat och jag erkänner att största anledningen till att jag äger en bil är för att jag är "lat". Det finns ingen i hela världen som kommer få mig att åka kollektivt innan mina restider och kostnader är minst likvärdiga med min bil.

Tyvärr är det helt beroende på var i landet man bor, men i de flesta städer är det helt uteslutet att spendera halva dagen på att transportera sig kollektivt. Dessutom kostar det faktiskt en bra slant att ha ett "periodkort" och det är helt HUTLÖST dyrt att köpa enkelbiljetter. Någonstans mellan 400 - 900 brukar ett periodkort gå lös på. Det är sällan du får en enkelbiljett under 20:-. Har du dessutom tur så förlorar du bara några minuter på att åka buss/tåg men många gånger är det 10-tals minuter långsammare.

Tid kostar pengar och jag är villig att betala för mer tid genom att äga en bil!

Det är givetvis betydligt billigare att inte äga en bil som kostar 3000+:-/mån. Många som förespråkar kollektivtrafik, tåg o.s.v totalt missar poängen med hur lång tid det tar och med hur mycket det förlänger en normal arbetsdag. Varenda person jag känner kör bil för att det är tidseffektivt. Det finns några undantag med kollegor som bor i Stockholm/Göteborg/Malmö. De kan ta sig till/från arbetsplatser på under 30 min med kollektivtrafik. Men de kör fortfarande bil privat efter jobbet av exakt samma anledning. Kollegor och vänner som inte bor i de städerna förlorar oerhört mycket tid varje dag om de inte tar bilen t.o.m till jobbet.

Det är ingen hemlighet att jag reser en hel del i tjänsten och jag debiterar per timme, billigast slutfaktura vinner 100/100 gånger. Men OM jag inte skulle ta bilen till kunder utan bara jobba på ett kontor utan kundbesök så skulle jag behöva transportera mig till kontoret (fiktivt då jag utgår hemifrån idag). Jag skulle då bo en bra bit från kontoret och hade jag tvingats dit varje dag (pendla) så hade jag behövt åka en bra sträcka som inte tar särskilt lång tid med bil.

Jag hade behövt ca 30 minuter på mig till kontoret med bil och bensinkostnaden brukar då landa på ca 2000:-/mån för transport till/från kontor. Kollektivt så hade min restid ökat från ca 30 minuter till över 2 timmar enkel väg. Jag hade behövt åka tider på dygnet som inte passar mig. En vanlig dag hade kunnat se ut såhär:

-Delsträcka 1 hade jag behövt åka BORT från jobbet i ca 15-20 min för att komma till knutpunkten där jag kan byta buss.
-Sedan behöver jag vänta 10 minuter på bytet eftersom ingenting passar. Samma sträcka jag kör på 30 min tar 68 min med buss p.g.a alla stopp och att den inte kör full hastighet.
-Väl framme i närheten av kontoret behöver jag byta ytterligare en gång till som tar 10 min. Sedan är det samma resa tillbaks när dagen är slut.

I runda slängar skulle min arbetsdag bli 06:30 - 20:00 istället för 8:15 - 18:00 (dörr-dörr). Dessutom skulle det kosta mig nästan exakt lika mycket som att köra bil. Tar jag bilen vet jag dessutom att jag alltid kommer fram + att jag kan prata i telefon och jobba helt ostört under transporten (headset givetvis).

MEN - nu jobbar jag hemifrån så ovan resonemang händer bara om jag behöver åka till kontoret av någon anledning. Där jag bor tar jag mig med bil (dörr-dörr) till de flesta ställen på maximalt 10 minuter förutom under rusning...då kan det ta 30 minuter. Samma sträcka med buss tar aldrig mindre än 1 timme (måste till knutpunkten och byta!) och under rusning får man lägga på kötiden. Bensinkostnaden är sällan över 20:- ToR för mina resor med bil jämfört med nästan 60:- ToR med buss.

Jag skall vara ärlig och säga att jag planerar ofta mina resor så att jag undviker rusningen så att mina transporter tar så kort tid som möjligt.

Som konsult besöker jag många städer i Sverige. Jag besöker kunder både central och "ute på landet" men trots att det finns kontor central i städer så går det knappt att ta sig dit kolletivt från många bostadsområden. Det är inte mycket bättre i storstäder heller. Senast jag var i Malmö t.ex så testade jag åka buss till en kund (från hotellet) och det tog 55 minuter istället för 10 minuter med taxi/bil. Orsak? Behövde vänta på buss+byta och vänta på buss igen + att den stannade och väntade på centralstationen innan den åkte vidare.


Nu pratar Sverige om att det skall bli bättre transporter med s.k "höghastighetståg" som namnet till trots ändå är väldigt långsamt jämfört med vad man hade kunnat bygga om man bryr sig. Hade man istället satsat på riktiga höghastighetståg så hade man utan tvekan kunnat lägga ned inrikesflygen.

När jag reser inrikes i vissa delar av Europa och i Japan så kan man transportera sig 50mil på 1h med tåg. Det finns absolut ingen anledning att flyga där! Sverige väljer att satsa sina pengar på ett alternativ som får ses som snigelfart i jämförelse. Inget snack om saken om att vi behöver uppgradera järnvägar och få dedikerade spår för passagerartransport - men att dra ner hastigheten till 250Km/h är ju skrattretande om man ändå bygger nytt anno 2026!


Det var ju det där med tid...

Cykel istället för bil = orimligt alternativ

Ofta kan man läsa tips från ekonomiska rådgivare att det är billigare att cykla istället för att använda bilen. Det ligger såklart en viss del sanning i det, men många gånger är det ett helt orimligt alternativ. Detta inlägget handlar om mina reflektioner till att använda en cykel istället för bil.

Använd cykel istället för bil - ett helt orimligt alternativ för mig

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att tipset att använda cykel istället för bil gör mig mentalt upprörd inombords, men bara nästan. För om sanningen skall fram så är en cykel ett ytterst dåligt alternativ till de flesta användsningsområden där man behöver transportera sig.

Jag kommer ihåg när jag var yngre och faktiskt ägde en cykel. Det var många år sedan...i mitt vuxna liv har jag inte ens införskaffat någon cykel ännu, varje gång jag tänkt att det är dags att köpa en cykel så faller det på priset - varje gång. Men detta inlägget handlar inte om anledningen till att jag inte har en cykel utan om varför det inte är ett alternativ för mig även om jag hade ägt en cykel.

Många gånger när jag läser artiklar om att vi borde cykla mer så blir jag som sagt var nästan mentalt upprörd inombords. Problemet, enligt mig, är att många s.k miljökämpar/trädkramare verkar tro att alla kan cykla och att cyklister kommer att rädda världen. Bara alla börjar cykla! Det har blivit ett förbannat stort problem i storstäder kan jag säga att man inte ens kan ta sig fram i ett fordon utan att dessa cykel-förespåkare beter sig som självmordsbombare utan någon som helst respekt för övriga trafikanter.

Ett märkligt fenomen växer sig fram i städer

Det är ett märkligt fenomen det där hur vi slösar skattepengar på skit. Senaste 20-30 åren har vi investerat miljarder på infrastruktur (som bilister har beskattat för övrigt) för att kunna transportera oss med bil. Man har investerat ganska mycket pengar i s.k säkra vägar och att försöka bygga bort gångtrafikanter/cyklister från bilister för att det är säkert. Vägar har varit breda och hastigheterna varit rimliga - det är en infrastruktur som erbjuder transport som sagt var! Senaste 10 åren har trenden i varenda stad gått i motsatt riktning.  

Bilister fortsätter att beskattas skyhögt men tro inte att skatten från bilister faktiskt går till bilismens infrastruktur. Istället håller man i varenda stad på och förstör gata efter gata med cykelbanor och gångbanor i DIREKT anslutning till bilisterna. Som om inte det vore nog så görs samtliga vägar mindre och mindre och så passar man på att bygga en busshållplats i mitten av filen så att all trafik står stilla medan en buss släpper av/på passagerare.

Tanken var som sagt var god, men man glömde visst ställa sig frågan varför folk använder bil istället för cykel. Därför att cykel är ett totalt orimligt alternativ i alla former av transporter av gods,. Möjligtvis går det att transportera papper eller mycket mindre paket på en cykel

Cykelbanor förstör fordonstransporter

Många gånger anses dessa cykelbanor vara till för den s.k jobbpendlingen så att man inte behöver åka varken kollektivt eller använda bilen för att ta sig till/från jobbet. Det fungerar ganska bra i större städer - det håller jag med om. Men problemet är att det går inte längre ta sig fram med bil i dessa städer heller.

Som konsult kan jag säga att jag OFTA behöver använda bilen för att dels hämta saker men även lämna saker, ibland behöver jag åka till diverse kontor som ofta ligger i centrum av städer. Nu har det blivit så illa att man inte ens kommer IN till kontoren med bil längre.

Ännu värre, i många städer jag besöker så lägger många butiker ner och stadskärnorna blir "döda". Butiker slår igen, restauranger och dylikt behöver stänga....det finns ju ingen anledning att ha en näringsverksamhet om folk inte kan transportera sig till/från din verksamhet.

När jag kör bil så täker jag ofta på att cykelbanorna framstår som 4-filiga motorvägar från Tyskland där det i princip inte finns någon trafik. För ärligt talat, det är otroligt dåligt utnyttjande på de flesta cykelbanor men dem är i toppskikt trots det.

Alla som däremot transporterar gods och dessutom betalar olidligt hög skatt för det...får snällt ställa sig i kö på gator som blir smalare för varje år som går och dessutom som grädde på moset...bära gods längre och längre till/från sitt transportfordon eftersom man inte kommer fram med bil till sin destination längre.

Vi använder inte häst och vagn längre utan vi använder fordon som huvudsakliga transportmedel. Avstånden och lastkapaciteten på en cykel gör den i princip oduglig för i princip någonting förutom extremt korta transporter. Däremot kan man ju transportera sig själv.

Jag tänker tillbaks till min ungdom då jag cyklade precis överallt. Det var aldrig något som helst problem trots avsaknad av cykelbanor. Det fanns gott om utrymme för både transporter och cyklister. Men då skulle jag bara transportera mig själv och inte ta med mig gods varken på ditresan eller hemresan. Det var oftast för att ta mig till träningar eller hälsa på kompisar, ibland en cykel till stan för någon aktivitet. Det fungerar fortfarande för just det ändamålet.

Bilen behövs till transporter, en cykel kan aldrig ersätta det!

För många som äger en bil så är inte cykel ett alternativ. Bilen har man OFTAST av anledningen att man behöver transportera något. Det spelar ingen roll vad det är, men det är sällan att dem jag känner som har bil transporterar endast sig själva.

Själv är det sällan jag använder bilen till s.k vardagshandling, jag går ca 20 min till närmsta affär och kan lätt bära med mig 3-4 matkassar hem även om det är lite omständigt. Jag vet att många använder bilen till just detta eftersom cykel knappast är ett rimligt alternativ. Detsamma gäller nästan oavsett vad man skall handla. Mina kompisar som inte har körkort använder cykeln till mycket, men de köper alltid hemleverans av sina varor för den fungerar inte till det.

Dessutom behöver jag kunna transportera mig själv och diverse prylar från punkt A till punkt B. Därför är det helt orimligt för mig att använda en cykel.

Jag tror ärligt talat inte en endaste person som äger en bil någonsin kan ersätta den med en Cykel. Däremot kan man säkerligen använda bilen mindre till småsaker som att te.x gå några minuter för att handla mat.

Själv använder jag sällan bilen när jag är hemma, men så fort jag skall någonstans använder jag alltid alternativet som är snabbast och där vinner aldrig cykeln kan jag lova!  Som avslutning är det också värt att reflektera över att om du redan äger en bil så finns det nästan inga pengar att spara på att bara låta den stå och ta cykeln istället! Du har varenda kostnad för din bil, förutom bensin, oavsett om den körs eller står stilla!

Matlåda till jobbet - inget för mig

Precis som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så tänkte jag nyttja September månad till att lägga fram hur jag beter mig beträffande många återkommande spartips. Detta inlägget handlar om hur jag ser på matlåda!

Matlåda till jobbet är en icke-fråga för mig

Jag är inte sugen på att äta köttfärssås och snabbmakaroner och/eller ärtsoppa flera dagar i veckan. Det är en stor myt att det är dyrt att äta lunch ute varje dag jämfört med att göra egen matlåda. Skall man göra någon som helst form av mer avancerad (god/lyxig) svensk husmanskost så landar en portion hemlagat på en bra bit över 50:-.

Som konsult reser jag dessutom extremt mycket i jobbet och vet inte vart jag befinner mig från dag-till-dag så det fungerar heller inte av praktiska skäl. Jag har dessutom en bra lunchförmån hos nuvarande arbetsgivare. Även hos tidigare arbetsgivare kan jag inte minnas en endaste dag jag har haft med mig matlåda. Jag har i princip ätit ute av något slag varenda arbetsdag jag gjort i mitt liv. En  maximal kostnad på 2000:-/mån utan att vara restriktiv på resturanger.

Jag reflekterar också över att även när jag var ny på arbetsmarknaden och tjänade betydligt mindre så hade jag heller aldrig med mig matlåda. Jag insåg snabbt att jag inte hade särskilt mycket pengar att spara på det. En baguett modell störe med dricka och tillbehör kostar ofta under 50:- och räcker gott och väl som lunch om man inte vill ha varm mat. Ibland händer det, men oftast väljer jag riktig varm mat istället.

Om du vill äta en köttbit, serverad med en god sås och lite tillbehör så lagar du överhuvudtaget inte detta själv under 60:-. Sallad, gurka, tomat, paprika går lös på 10:- styck per portion och grönsak. Mjölk/Grädde till såsen ytterligare 10:- och sist men inte minst - köttbiten någonstans mellan 20-50:-.  Det kostar lätt 60-70:- att laga något mer avancerat själv. För att inte tala om all tid man behöver lägga ned på det varje dag.

Min egna frys är för övrigt oftast fylld med kyckling, kött och fisk i alla dess former.  Det finns såklart mycket grönsaker och en del rotfrukter i kylen. Jag lagar relativt avancerad mat när jag väl lagar något.

För min egna del så spelar dessutom smaken en viktig roll. Jag verkligen avskyr/hatar/ogillar att äta uppvärmd mat i någon form. Många har försökt lura mig genom åren och antingen har jag smaklökar av guld, eller så är det verkligen som så att uppvärmd mat inte smakar som originalet. Har inte blivit lurad en endaste gång ännu - jag tycker verkligen det smakar förbaskat dåligt om inte maten är nylagad. Detta gäller t.o.m en baguett som man förbereder kvällen innan och lägger i kylen över natten.

Jag har inte med mig matlåda, det är inte värt det för mig.

Det finns såklart mycket pengar att spara här om man vill äta enklare måltider, men ingen kan övertyga mig om att det är särskilt mycket dyrare att gå ut och luncha för 80-100:- om man vill äta något bättre varje dag.  Beror på livsstil, men det är faktiskt inte särskilt dyrt att äta bra och riktig mat på lunch och i.s.f något enklare till middag när man kommer hem.

Och till er som tycker att det är dyrt så har både min syster och min bror kommit fram till samma sak (helt utan mitt inflytande). Nämligen att de har testat att ha med sig matlåda och upptäckte då till sin förvåning att matkontot faktiskt hade ungefär sama kostnad varje mån. Det var marginellt dyrare att luncha ute.

Min syster tjänar relativt OK och har det enklare än min bor rent ekonomiskt. Min bror tillhör kategorin låginkomsttagare men trots det så har han insett att han inte tjänar särskilt mycket pengar på att ta med sig mat till jobbet. Han gör det vissa dagar då han bara har 30-minuters lunchrast, men då är det p.g.a praktiska skäl och inte ekonomiska skäl. Min syster gör det delvis av ekonomiska skäl och praktiska skäl eftersom hon inte gillar att laga mat.

Själv gör jag det både av ekonomiska skäl och av praktiska själ. Igår lagade jag t.ex en indisk "tikka"-gryta med fläskfilé som huvudrätt serverat med blomkål och broccoli. Jämför man likvärdiga maträtter med att äta lunch varje dag så är det marginell priskillnad. Många som förespråkar matlådor underskattar den "Svenska Pesetans" värde, grönsaker och BRA tillbehör är fruktansvärt dyrt.

Det handlar såklart om livsstil men för min egna del har jag inte särskilt mycket pengar att spara på matlådor. Ett par grönsaker+något tillbehör+kött/fisk/fågel av något slag gör hemlagad ungefär likvärdigt med hämt-mat.

Som avslutning vill jag säga att på Tisdagar/Torsdagar kan man knappt äta ute dock. Det går någon form av tramsig trend att serverar raggmunkar och ärtsoppa på dessa dagar - vilket iofs inte är äckligt. Men aldrig i helskotta att jag betalar fullpris för så billiga råvaror som krävs för att servera det. Dessa dagar brukar luncherna kostar 100-110:- och det är det också värt!

Spartips - behöver man bry sig?

Korta svaret är att vill man spara pengar så behöver man bry sig om sin ekonomi. Men i många artiklar och diskussioner om just sparande så förekommer ungeför samma spartips om-och-om igen.

Ni har hört det förr....för att spara pengar tänk på följande:

(mina reflektioner om spartipsen kommer i separata inlägg framöver, först följer en liten diskussion om ekonomi, ekonomer samt FIRE generellt)

• -Ha med dig matlåda till jobbet.
• -Använd cykel istället för bil.
• -Äg helst ingen bil.
• -Skaffa mindre boende.
• -Ät aldrig ute.
• -Köp inte prylar du inte använder.
• -Köp begagnade prylar.
• -Sälj prylar du inte längre använder.
• -Minska dina fasta kostnader genom att dra ner på diverse tjänster/abonnemang.

....ja listan kan göras egentligen hur lång som helst. Men som rubriken lyder, behöver man verkligen bry sig om alla dessa tips? Jag tycker att det har blivit lite av en trend på senare tid att många artiklar i välkända tidsskrifter fokuserar på hur man minskar sina kostnader när de istället borde fokusera på att få folk att spara.

Själv tycker jag helt enkelt att det stora problemet för många är inte att de har stora kostnader eller låga intäkter....det stora problemet är att de inte har en aning om vad de spenderar sina pengar på och därmed inte bryr sig om sin ekonomi.

Det viktigaste är att få sin ekonomi i balans så att det överhuvudtaget finns en möjlighet att spara något. Därför tycker jag att de flesta av de s.k spartipsen inte handlar så mycket om just sparande utan snarare att få kontroll över sin ekonomi.

Den mest grundläggande mattematiken bakom en ekonomi i balans är att du inte kan ha högre kostnader än du har intäkter. Det är mycket enkelt faktiskt. Men varför hamnar människor då så ofta i problem när det är så enkelt?

Jag har faktiskt inte en aning, men det är tyvärr sanningen att de inte har koll på sina kostnader och sina intäkter....de har helt enkelt en ekonomi i obalans som måste städas upp.

Har man hamnat i den situationen så tycker jag helt klart att de flesta "spartips" i listan ovan kommer att underlätta att ekonomin hamnar i balans igen. Alla punkter är troligtvis inte möjliga att genomföra men en hel del av dem skulle hjälpa sådana personer i positiv riktning.

Men behöver man egentligen bry sig om man har en ekonomi i balans? D.v.s högre intäkter än kostnader?

Egentligen behöver man inte bry sig så mycket. Det finns redan förutsättningar till ett sparande varje månad. Den gamla klyschan att det räcker att man sparar något är faktiskt väldigt sanningsenligt. Problemet är väl att många har svårt at skilja på buffert (kortsiktigt sparande) och investeringar (långsiktigt sparande).

När jag diskuterar lite ekonomi bland kollegor (som alla tjänar relativt OK med pengar) så är det nästan ingen som förknippar sparande med investeringar. Det diskuteras nästan alltid buffertar och det anses vara ett sparande. Lyfter man frågan om aktier så rynkar de flesta på ögonbrynen och berättar deras upplevelser av börsen (sällan goda erfarenheter).

Det spelar tyvärr oftast mindre roll om man försöker leda diskussionen till att det är ett långt sparande på 10+ års sikt, inte allt för sällan får man konstiga blickar och kommentarer att det inte går att låsa upp pengar på så lång sikt.

Då brukar jag oftast nämna att man skall aldrig investera pengar som man behöver på kort sikt. Ibland går det upp för mina kollegor att det faktiskt inte är ett sparande som de reflekterat och tänkt på. Nämligen att på 20-års sikt så kan en ynka tusenlapp sparad i månaden generera miljoner så länge man är konsekvent i sitt sparande.

M.a.o så är det mer intressant att reflektera över hur lång sparhorisont du har tänkt dig. Tyvärr pratas det sällan om det i dessa artiklar utan det är ett enormt fokus på att hålla kostnader nere. Jag tror tyvärr det kommer från att många av dessa ekonomer ger företagsrådgivning till börsnoterade bolag.

Där argumenterar jag så gott som dagligen med många s.k ekonomer som bara fokuserar på kostnader istället för andra åtgärder. En investering på 10-års sikt kommer ALLTID vara bättre än kortsiktiga lösningar för att minimera kostnader för stunden. Synar man många ekonomers tips så är de tyvärr väldigt kortsiktiga i sitt tänk.

I just företagsvärlden så innebär det att många borde tänka mer som Amazon och fatta de flesta besluten på 10-års sikt och i många beslut totalt ignorera investerare från börsen. Börsinvesterare som många gånger bara tittar på - i bästa fall 2-3 års sikt. Men finansvärlden är mycket tuff och vill tjäna pengar så fort som möjligt innan man gör en "exit" från sin investering. Så jag är inte förvånad att de många spartips som dyker upp påminner väldigt mycket om hur företagssaneringar fungerar.

Jag kan definitivt berätta för er utifrån egna erfarenheter att de flesta kortsiktiga beslut kostar mer pengar långsiktigt än någon kan tänka sig. Inom IT-branschen framförallt, men det gäller övriga branscher också....så diskuteras OPEX vs CAPEX. D.v.s löpande kostnader (OPEX) ställs mot investeringskostnader (CAPEX) som bara är en engångspost. I nästan samtliga ekonomiska diskussioner där ekonomer fattar s.k ekonomiska beslut så väljer man en högre OPEX-kostnad framför en CAPEX-kostnad.

Underförstått, man väljer helt enkelt att betala betydligt högre kostnader under en 10-års period eftersom man inte vill ta en investeringskostnad (kontant) just nu. En någorlunda smart person inser snabbt att det här inte var så genomtänkt från ett ekonomiskt perspektiv. Som ni säkert förstår så är det här knappast ett ekonomiskt sunt beslut eftersom det är betydligt dyrare att göra så....men våra nationalekonomiska och handelshögskolor förespråkar denna modellen. D.v.s vi utbildar våra ekonomer till att lära sig att fatta kortsiktiga beslut som håller kostnader nere för stunden istället för att se på totalkostnader över en längre tidshorisont.

Samtidigt finns det exempel på många ypperligt lönsamma bolag som förespråkar amazons modell och de har utan tvekan den bästa tillväxten och väldigt fina balansräkningar. Som man bäddar får man ligga framöver.

Jag tycker inte att privatekonomi är någon som helst skillnad. Att vara ekonomisk innebär inte nödvändigtvis att man är snål eller sparsam. Det handlar heller inte om att ha varken höga intäkter eller låga kostnader. Det handlar om att fatta sunda och genomtänkta beslut om pengar som långsiktigt påverkar balansräkningen positivt.

D.v.s om du har koll på dina kostnader och dina intäkter så handlar det om att fördela pengarna på ett sätt som passar din livsstil. Om du sedan känner att du VILL spara pengar till framtidens behov så måste du faktiskt veta hur lång tid du har tänkt att spara.

Det viktigaste är faktiskt följande:

• -Din sparhorisont i tid (ju längre, ju bättre)
• -Att du är konsekvent i ditt sparande (någonting varje mån)

Det spelar faktiskt inte överdrivet stor roll vad dina kostnader är på en 20-års period så länge du kan spara konsekvent under en 20-års period så kommer dina investeringar troligtvis att göra dig glad. Kontinuitet är nyckeln till framgång.

Du har säkert hört talas om FIRE om du läser denna bloggen och där är tidshorisonten många gånger mycket kortare....5-10 år är inte ovanligt. Stöter du på begreppet FIRE så ser du att många sparar flera tusenlappar i månaden och inte sällan över 10,000:-/mån.

Där spelar kostnader en betydligt viktigare roll eftersom det blir en s.k hävstångseffekt. Drar man ner på kostnader så ökar sparandet vilket förkortar sparhorisonten.

Men för de allra flesta som inte bryr sig om FIRE eller har några planer på det, så skall man nog tänka på 20-års sikt och då räcker 1000:-/mån i sparande väldigt långt. Det viktigaste är som sagt var att man sparar något och att man fortsätter att göra det varje månad.

Jag nämnde att jag tycker att de flesta spartipsen i början av inlägget inte passar in för de flesta som vill spara på längre sikt. Vad menar jag egentligen med det?

De är nästan uteslutande till för de få personer som tänker spara extremt mycket på väldigt kort tid eller för att sanera en ekonomi i obalans. Efter 5-10 år så fortsätter de leva med låga kostnader eftersom utdelningarna då täcker det. Slutmålet är att så fort som möjligt leva på sina investeringar och då måste de fasta kostnaderna också vara extremt låga - annars är tidshorisonten för kort. Beroende på hur man ser på saken så görs stora uppoffringar som för många personer skulle vara helt otänkbart. De väljer helt enkelt att göra stora förändringar i sina liv för att uppnå sitt mål! Absolut inget fel med deras sätt att agera - men det ÄR extremt och MÅNGA är inte villiga att göra alla uppoffringar som krävs för att nå målet på 5-10 år!

För den som har hamnat i ekonomiska trubbel så hjälper tipsen till att få ekonomin i balans igen. Här är det omvänt och de har istället extremt höga kostnader i förhållande till sina intäkter. Det finns m.a.o inget som helst utrymme att spara något varje månad, tvärt om...det finns inga pengar kvar för att ens täcka månadskostnaderna. Ekonomin behöver saneras, och då fungerar många spartips väldigt bra. Nästan samtliga tips påverkar ekonomin positivt redan på en väldigt kort tidshorisont. Det är detta som lyxfällan är väldigt bra på att visualisera på TV. Exakt såhär gör många ekonomer dessutom i företag som blöder pengar. Kortsiktiga lösningar som minimerar kostnader.

Sätter man det i perspektiv så är tidshorisonten väldigt viktig när man pratar sparande. Det finns en direkt relation mellan din investerade tid och ditt investerade kapital. Det där verkar inte vara helt lätt att förstå när man diskuterar ekonomi.

Inom bloggosfären är det många som har som slutmål att sluta jobba och göra vad de vill med sin tid, mig inklusive. Målet är ofta 5-7 år bort. Summan som krävs är någonstans runt 4,000,000:- för att generera en inkomst/mån som går att leva hyfsat på - förutsatt att du har låga kostnader. En mer realistisk summa för ett mer "normalt" liv är upp mot 6,000,000:-.

Det spelar m.a.o inte särskilt stor roll hur man kommer dit så länge man kommer dit. En kortare tidshorisont medför per automation ett störe månadssparande. En längre tidshorisont medför att du kan spara betydligt mindre per månad men ändå nå målet. Detta är alla FIRE-invigda väl medvetna om.

Men jag tycker det borde talas mer om det i allmänna artiklar och tidningar som har betydligt större läsarkrets. Alla kan uppnå ett ekonomiskt mål och det kommer ta olika länge beroende på vilken situation man befinner sig i.


Om du har en tidshorisont på 20-år för att uppnå ditt mål så krävs det en väldigt liten ekonomisk insats varje månad för att uppnå målet. Men om du istället vill ner på 10 år eller extrema 5 år, ja det kommer inte hända om du inte samtidigt gör omfattande förändringar i din livsstil. Men för de allra flesta är det fullt rimligt under en tidshorisont på 20+ år.

Det innebär egentligen att om du börjar ditt sparande när du är 30 så kan du förmodligen med god marginal pensionera dig någonstans runt 45-50-år beroende på om man räknar med eventuell tjänstepension. Detta är dessutom fullt rimligt utan att göra drastiska förändringar i hur du lever ditt liv -men du kommer behöva göra någon förändring...nämligen att konsekvent spara varje månad!

M.a.o skulle jag vilja satsa pengar på att det är betydligt enklare från ett rent rent ekonomiskt perspektiv att satsa på det jämfört med s.k FIRE alternativet på 5-7 år.

Som avslutningsvis vill jag dock säga att det ÄR svårt att vara konsekvent över en längre tidsperiod - tänk på det om du funderar på att börja spara till att bli ekonomiskt fri! 20+ år är en väldigt lång tidshorisont det krävs blod, svett och tårar för att fullfölja en sådan plan. Tänk på att ränta-på-ränta effekten är din bästa vän över 20 år!